Оригинално заглавие:

Desert Dawn (2002)

*

Заглавието на български език:

Пустинни мечти, изд. „Venus press“ (2003)

*

На задната корица:

Waris Dirie är den somaliska fotomodellen som efter sin bok En blomma i Afrikas öken blivit symbol för kampen mot kvinnlig könsstympning. I Ökenblomman återvänder berättar hon om sitt ursprung i en somalisk nomadkultur och om en resa tillbaka för att träffa sin mot, sin far och de människor hon en gång växte upp med. På ett smärtsamt sätt konfronteras hon med det samhälle som bär skulden till att hon som liten flicka könsstympades på grymmaste vis.

"Jag ville återvända till stället där jag föddes för att se det med egna ögon. Jag hade ingen aning om var i Somalia min familj fanns. Till en början verkade det lika omöjligt att finna dem som att en nomadflicka skulle kunna bli fotomodell."

*

INLEDNING

Waris Dirie:

Jag tror att många av mina problem beror på att jag växte upp utan någon som kunde vägleda mig — som kunde hjälpa mig att förstå mig på världen. Jag rymde från mitt hem i Somalia som ung tonåring. Min far hade valt ut en gammal man som jag skulle gifta mig med och jag visste att det jag ville här i livet inte var att passa upp på en gubbe. Jag gick i dagar genom öknen utan vatten eller mat eller ens skor.

Från den lilla staden Galkayo liftade jag till Mogadishu vid Indiska oceanen och bodde där ett tag med min stora­syster Aman och min mors systrar. Jag lyckades övertala en morbror, en somalisk ambassadör, att ta med mig till London för att arbeta som hembiträde för honom. Där arbetade jag för hans familj i fyra år, och städade och lagade mat sju dagar i veckan för en usel lön. När han lämnade sin tjänst på den somaliska ambassaden för att återvända till Mogadishu sa jag till honom: "Nej jag vill inte åka tillbaka till Somalia med dig. Det finns ingen framtid för mig där." Även om jag sak­nade min mor och resten av min familj visste jag att mitt liv inte fanns i Somalia. Jag vet inte varför, jag bara visste det.

Jag hade ingenting — inga kläder, inga pengar, ingenstans att bo. Jag kunde mycket lite engelska, bara det lilla jag hade snappat upp från TV. Ändå klarade jag mig genom att lita till Guds mirakler, genom att hålla fast vid min tro på honom så som ökenväxternas rötter håller fast vid jorden. Liksom min berömda kusin Iman blev jag upptäckt, och över en natt för­vandlades jag från ingenting till en fotomodell som reste över hela världen för Revlon, Oil of 01ay,Vogue och Cos-mopolitan. Jag visade kläder för Gucci och Armani. När jag gick nerför catwalken på modevisningarna i Milano och Paris påminde strålkastarnas skarpa ljus mig om Somalias strålande sol. Jag mindes hur min mor hade lärt mig att vara rak i ryggen och röra mig graciöst. Somaliska kvinnor har inga dyrbara kläder och skor, och vi får lära oss att skönhe­ten ligger i vårt sätt att röra oss. "Gå som en kamel,Waris", sa min mor. Vi kallar kamelerna öknens skepp eftersom de svävar fram som segelfartyg på det skimrande havet. Men jag tog henne aldrig riktigt på allvar - det var bara en lek.

The Reader's Digest publicerade en artikel om min flykt till berömmelsen där jag berättade om den omskärelse jag utsatts för och all den smärta och vånda den orsakat. Åter­igen tog mitt liv en helt ny vändning, och återigen var jag helt oförberedd. Artikeln väckte stor uppståndelse eftersom jag var den första muslimska kvinna som öppet protesterade mot kvinnlig könsstympning. BBC spelade in en dokumen­tär och tillsammans med en författare skrev jag en bok om mitt liv. En blomma i Afrikas öken blev en bästsäljare och över­sattes till mer än femton språk. Jag har fått en mängd brev från Nya Zeeland,Tyskland, Sverige och en rad andra länder över hela världen från människor som rörts av min berättel­se och vill göra något för att stoppa den kvinnliga köns­stympningen. Andra brev är förtvivlade:

Detta är ett nödrop från Västafrika. Hjälp mig innan min familj har lyckats stympa mig. Jag är rädd för att jag kommer att dö om de skär av mig mina könsdelar. Jag vill inte att de ska beröva mig min kvinnlighet med våld. Mina föräldrar har förskjutit mig och min man har övergett mig därför att jag vägrade att följa deras tradition. Jag har kontaktat en advokat, men mina föräldrar och min man håller fast vid sina traditioner och hävdar att de måste följas.

Jag har utnämnts till människorättsambassadör för FN för att arbeta mot kvinnlig könsstympning och jag har startat en stiftelse, Desert Dawn, som ska bekämpa denna och andra sanktionerade våldshandlingar mot kvinnor.

Jeanne D'Haem:

När jag började arbeta tillsammans med Waris frågade hon mig om och om igen varför jag hade rymt från min far och gått med i USA:s Fredskår. Jag bodde i en liten by i norra Somalia, nuvarande Somaliland, i två år. Hon kunde inte för­stå hur någon kunde lämna USA med alla dess möjligheter och bekvämligheter för att bo på en plats där det var livs­medelsbrist och inte fanns rinnande vatten, elektricitet och läkarvård.

När jag var i början av tonåren dog min mor. Utan hen­ne kände jag mig vilsen och saknade den vägledning jag behövde för att växa upp till kvinna. Jag längtade till Afrika -jag vet inte varför, det bara var så. Jag trodde att jag genom att hjälpa andra skulle kunna hjälpa mig själv, och mot min fars vilja gick jag med i Fredskåren.

Trots att våra tidiga levnadshistorier är diametralt mot­satta rördes jag av Waris upptäcktsresa. Jag återupplevde min egen kamp mot traditionerna i Somalia. Min bok The Last Camel handlar om den lilla byn där jag bodde och bybornas reaktioner på den underliga flickan från västerlandet som inte var omskuren. Jag adopterades av Sa'Ad Musa-klanen, en undergrupp till Ishaaq. Waris tillhör Darodklanen. Dessa två klaner ligger i strid och har begått många illdåd mot varandra. Waris och jag kom mycket bra överens och det är vår förhoppning att Ishaaq- och Darodklanen ska kunna för­låta varandra och se varandra som samma folk.