На задната корица:

BONNIERS SVENSKA ORDBOK är en bok om det moderna svenska ordförrådet sädant det möter oss i värt dagliga liv, i tidningar, böcker, radio och TV och i våra kontakter med samhällets organ. Den tar upp över 40000 ord, talar om vad de betyder och visar hur de stavas, uttalas och böjs. Den förklarar också ett stort antal fasta uttryck. Den är illustrerad med teckningar som hjälper till att "definiera" orden.

*

BONNIERS SVENSKA ORDBOK е речник на съвременния шведски език, който се среща в ежедневието, вестниците, книгите, радиото и телевизията и в контакт с органите на обществото. Включва над 40000 думи, показва какво означават, как се изписват, изразяват и използват. Обясняват се и редица фразеологични изрази. Материалът е богато илюстрован с рисунки, които помагат да се "дефинират" по-добре думите.

*

Presentation och bruksanvisning

En svensk ordbok har många uppgifter att fylla. Den skall ge besked om

• vad orden betyder
• hur orden stavas och böjs
• hur orden uttalas
• vilka fasta uttryck som vissa ord ingår i osv.

Bonniers svenska ordbok vill naturligtvis, så långt utrymmet tillåter, försöka uppfylla alla dessa krav. Och vissa av önskemålen kan lätt tillgodoses. Ordboken innehåller uppgifter om ordens stavning och böjning (om några tvivelaktiga fall vid böjning se s. 7). Uttalet anges också, men bara om det enligt vår bedömning kan vålla bekymmer för svensktalande läsare (mer om uttalsbe­teckningen i det följande). Av fasta uttryck innehåller ordboken i första hand vad som behövs för förståelsen. Däremot har den inte ambitionen att redovisa alla konstruk­tioner (t.ex. vilka prepositioner ett visst verb förenas med).

Framför allt vill Bonniers svenska ord­bok vara en förklarande nutidsordbok, till tjänst för var och en som vill kunna tillägna sig den rikt flödande informationen i dagens samhälle och det kulturutbud som vi möter. Det utesluter inte alls att boken också vill vara till nytta för den som skriver själv och därvid söker och prövar sina ord.

Vilka ord finns i ordboken?

Varje ordbok bygger på ett urval av ord. Det är ju inte så att svenska språket innehåller ett alldeles bestämt antal ord som man kan förteckna och beskriva i en ordbok. Sammansatta ord kan sålunda bil­das i närmast obegränsat antal - vår ordbok är sparsam därmed: den tar framför allt upp sådana sammansättningar vilkas betydelse inte så lätt kan härledas ur grundorden.

Språket förändras dagligen och stundli­gen: nya ord och uttryck dyker hela tiden upp, andra dör undan, inte sällan därför att det som de betecknar försvinner ur vår tillvaro - vem tar nu 'kontraboken' med sig när han köper på kredit i 'mjölkmagasinet', och vem talar om 'innanfönster' eller 'antimakasser'? För ordboksredaktören finns här problem. Hur skall man kunna skilja språkets dagsländor från de ordnyhe­ter som kommer att bestå? Hur länge skall man låta en ordbok bevara ord som i stort sett har försvunnit? (De kan naturligtvis möta 1980-talsläsaren i skildringar från något äldre tid.)

Det finns fler avgränsningsproblem för ordboksredaktören. I språket finns ett slags kärna av 'nutida normalord', ord som an­vänds i många sammanhang och som de flesta av oss är mer eller mindre förtrogna med - de måste utgöra kärnan även i ordboken. Men var går gränsen mot fackut­tryck som är alltför speciella för att få plats i en ordbok för alla? Och hur mycket skall tas med av provinsiella ord, av gruppspråk och 'inneord', av slang och av traditionellt sett vulgära ord?

Ordboksförfattaren står ofta inför ett val, och vad man väljer att ta med beror i viss mån på vad man vill med sin ordbok. Vår strävan har varit att så brett som möjligt spegla det språk som möter våra läsare vid 1980-talets början. Detta ger i och för sig en vid ram: bibliska ord som 'nattväkt', ord från samhällsområdet som 'socialtjänst', idrottstermer som 'icing' - alla hör de hit. Huvudvikten har emellertid lagts vid det ordstoff som är aktuellt i massmedia och annan allmäninformation. Genom iakttagel­ser i dagspress och informationsskrifter under de senaste åren har vi försökt få med det viktigaste av de nya ord och ordbety­delser som ständigt strömmar över oss.

Därvid har naturligtvis särskild uppmärk­samhet ägnats åt sakområden som intresse­rar eller direkt berör allmänheten: nya begrepp inom socialpolitik, medicin och miljövård, sport och klädmode, mat och dryck osv. Däremot har vi varit återhållsam­ma när det gäller ord som nu tycks ha kommit ur bruk. Och framför allt: vi har ansett det viktigt att stryka betydelser av ännu levande ord, om dessa betydelser känns klart föråldrade (sådana tycks eljest ha en tendens att vandra vidare från ordbok tillordbok).

Ålderdomliga ord och uttryck som ändå förekommer i vår ordbok har i princip markerats med 'åld.', och ord som är helt främmande för talspråket har fått beteck­ningen 'skriftspr.'. Med bruklighetsbeteck-ningen 'vard.' (= vardagsspråk) har vi gett en signal att man bör vara försiktig med ordets bruk i normal informativ text. Dock har vi varit sparsamma med bruklighetsbe-teckningar åt det talspråkliga hållet: språk­utvecklingen suddar ut traditionella stilarts-gränser, och vad som var ett otillständigt runt ord i går är kanske i morgon fullt acceptabelt i många texter.

Om ordförklaringarna

I princip skall varje ord i ordboken ha någon form av 'förklaring', även ord som 'alla svenskar kan'. Men det finns i det centrala ordförrådet åtskilliga ord där en beskrivning i ord blir mer pedantisk än talande (ord som 'arm', 'andas', 'springa'). Här kan ibland en bild göra tjänst, eller några exempel på hur ordet används. Vi har haft en allmän önskan att inte 'förklara' ett ord med lika svåra eller svårare ord: ordet 'kastrat' gör man knappast mer begripligt med förklaringen 'snöping'! Att 'snöping' är ett ord av svensk härkomst gör knappast saken lättare. Tvärtom, bl.a. med tanke på en del av våra invandrare har vi inte tvekat att i definitionerna använda vanliga ord av främmande ursprung: vi förklarar gärna 'nidbild' med 'karikatyr', 'hävd' med 'tradi­tion', 'älskog' med 'erotik'. Men förkla­ringarnas språkliga svårighetsgrad måste rimligen få växla, beroende på vad som förklaras. En huvudprincip - ofta svår att följa - har varit: de enklaste förklaringarna åt de vanligaste orden.

Hur läser man ordboken?

Orden står i sträng alfabetisk ordning med hänsyn till hela uppslagsordet (dvs. det som står med halvfet stil): skock och skocka kommer alltså mellan sko och skodon, god man mellan godlynt och godmodig. Sam­manhörande ord har ofta-av utrymmesskäl och för överskådlighetens skull - satts i samma stycke, men endast om bokstavsord­ningen tillåtit det.

Mycket ofta har ett ord mer än en betydelse eller kan bytas ut mot mer än ett annat ord. Då ser det ut på följande sätt:

Mycket näraliggande betydelser eller rena utbytesord skils åt med kommatecken:

godis ... godsaker, sötsaker ...

Är betydelserna mer olika används semi­kolon:

grupp (liten) samling, klunga; avdelning; arbetslag, team ...

Om betydelserna är ännu mer olika eller om ordet tillhör flera ordklasser används siffror:

grunda 1 stryka på grundfärg ... 2 lägga grunden till ... 3 stödja, basera ...

Om det rör sig om två olika ord med samma stavning används också siffror, men då upprepas ordet och sätts i ett nytt stycke:

gälla 1 vara giltig ...

gälla 2 kastrera ...

Det måste understrykas att denna grade-ring av likheter och olikheter inte grundar sig på någon strängt vetenskaplig betydelse­analys eller ordforskning (etymologi), utan att det är den praktiska användbarheten som hela tiden varit vägledande.

Kursiv stil används: 1 för exempel: grund­lig ... en g. genomgång ...; 2 för alternativ stavning om den alfabetiska ordningen bryts: shah el. schah; 3 för exakta utbytes­ord till uppslagsordet: levercirrhos [. . .] skrumplever ...; 4 för hänvisningar: sjöng se sjunga ; 5 i böjningsuppgifter: gondol . . . || -en; -er

Om uttalet

Uttalet betecknas inom klämmer-1.ex. boy-friend [båjfrend] - men bara i de fall där vi tror att läsaren kan råka uttala fel eller tveka om det rätta uttalet (därvid har vi förutsatt att den som använder ordboken behärskar de viktigaste reglerna för svenskt uttal).

Vi har försökt göra uttalsbeteckningarna så lättförståeliga som möjligt. Därför an­vänds inga speciella uttalstecken utan svenskans vanliga bokstäver, som skall läsas på vanligt sätt. Lägg märke till att o alltid betecknar vokalen i sko eller skodd, aldrig den i slott [slått]. För sje-ljudet, som ju kan stavas på många olika sätt, används beteckningen sh, t.ex. gendarm [shang-darm]. Lång vokal markeras med kolon efter vokalen, t.ex. astrolog [-lå:g].

Betoning anges - i de fall vi tror att det kan finnas osäkerhet - med en punkt under den betonade vokalen: [inshenjö:r], basar (dock utsätts i regel ingen punkt i de alltid betonade ordsluten -era, -eri, -tion, -sion, -ism, -ist). Skillnaden mellan grav och akut accent är inte markerad i ordboken.

Om ett ord ändrar uttal i en böjnings­form, är detta i regel markerat i böjningsbe­teckningen: lektor, plur. -er [-to:-]. (Dock

betecknas inte ändeisens e-ljud i ord som page [pa:sh] || -n; -v - det torde vara närmast omöjligt att låta bli att skjuta in ett vokalljud före -n och -r.)

I vissa fall bedömer vi normal- och variantuttal något annorlunda än Svenska Akademiens ordlista. Så t.ex. förutsätter vi för rugby bara det mera bokstavstrogna uttalet [ruggby], inte [raggbi]. Och för ord av typen elegant sätter vi i regel uttalet [-ant], som vi bedömer som vanligast, före E-angt],

Allmänt om ordens böjning

Med vår huvudinriktning på att ge enförkla-rande nutidsordbok har det blivit naturligt att ställa böjningen sist vid varje ord. Nycklarna till ordets böjning, dvs. vissa böjningsändelser, finner man efter dubbel­strecket ||. Ändelserna skall läggas direkt till uppslagsordet: 'ring ... || -en; -ar' skall uttydas: '(en) ring, bestämd form singularis ringen, obestämd form pluralis ringar'.

Om uppslagsordet ändrar form vid en viss böjning, skrivs hela ordet om, t.ex. (i pluralis) pojke || -n; pojkar. (Undantag därifrån vid ord på -are, se nedan.)

Vid tydligt sammansatta ord saknas i regel böjningsuppgift, men den återfinns då under det uppslagsord som utgör sista led i sammansättningen; gunghäst saknar alltså böjningsuppgift men böjs som häst, avgå böjs som gå.

Substantivens böjning

De flesta svenska substantiv slutar i be­stämd form pluralis på -na; pojkarna, skor­na, dikena. Det är därför i regel inte nödvändigt att särskilt ange ändeisen i bestämd form pluralis. Den anges bara när den inte är -na, t.ex. 'hus || -et; pl. =, best. pl. -en'; formerna är alltså: (ett) hus, huset, (flera) hus, husen.

Ett speciellt beteckningssätt används vid ord på-are, t.ex. skomakare. Dessa ändrar form i bestämd pluralis: slutvokalen -e faller bort framför ändeisen -na. Men för att spara utrymme skrivs inte hela ordet sko­makarna ut, utan bara ordslutet -arna.

När bestämd form singularis är lika med obestämd form eller saknas sätts obestämd artikel ut för att ange genus: 'början ... || best. sg. = ; en b.'; 'fak accompli ... || ett /.'; 'februari || en kallf.'.

Se vidare tabell på s. 8.

Böjningen av vissa lånord

En del av de nya lånorden - särskilt de som kommer från engelskan - ger oss bekym­mer beträffande böjningen, speciellt i plura­lis. De är svåra att infoga i de svenska substantivens böjningssystem. Svenska Akademiens ordlista driver här - delvis på mycket goda grunder - en försvensknings­politik: man försöker såvitt möjligt ge de engelska lånorden svenska ändelser. Det faktiska bruket är väl ofta annorlunda. Ett ord som container har i det aktuella språket inte bara - kanske t.o.m mycket sällan -flertalsformerna containrar eller container (som Akademiens ordlista rekommende­rar); man talar i stället om flera containers. Samma resonemang gäller för många andra lånord på -er, t.ex. bookmaker och broiler, purser och speaker.

När vi i ordboken på flera ställen hän­visar till denna sida - 'pl. se s. T - vill vi därmed ange att det finns flera möjliga böjningsformer i pluralis. Så länge ett engelskt lånord känns främmande i vårt språk kan det ofta verka naturligt att behålla den engelska pluraländelsen -s, t.ex. boyfriends, callgirls, frisbees, men inget hindrar att man prövar sig fram med svenska ändelser: beacher, greyhoundar, flera champion. Det är emellertid svårt att ge några bestämda anvisningar ens i de enskilda fallen.

Adjektivens böjning

De ändelser som anges och som skall ge ett par nycklar till adjektivens böjning är de för neutrum och för komparativ (högre grad): fin || -/; -are, glad || glatt; -are. Ur dessa ordformer får man fram andra böjnings­former: ur fin får man pluralis och bestämd form fina, ur gladare får man superlativen (högsta graden) gladast. (Märk att former som nobla till nobel får tas fram ur kompa­rativen noblare.)

Om ingen komparativform är utsatt inne­bär det en av två saker:

• Ingen högre grad är möjlig, med hänsyn till ordets betydelse: man kan vara unik men inte gärna unikare, gift men absolut inte giftare.
• Komparation med 'mera, mest' är den enda som språket tillåter, eller den är avsevärt vanligare än komparation med ändelser. I det senare fallet är det ofta svårt att dra gränsen.

Verbens böjning

Huvudtypernas böjning skall kunna utläsas ur nedanstående exempelsamling, som åter­ger böjningsbeteckningarna i ordboken:

• kasta || -de
• ställa || ställer, ställde, ställt, ställd köpa \\köper, köpte, köpt
• tro || -r, -dde, -tt, -dd
• klyva || klyver, klöv, kluvit, kluven

Den allra vanligaste verbböjningen, typen kasta, betecknas alltså bara med preteritum-ändelsen -de. Läsaren får då själv komplet­tera böjningsmönstret till: infinitiv kasta, presens kastar, preteritum kastade, supi-num kastat, perfekt particip kastad. I öv­riga fall anges alla de nämnda böjningsfor­merna, utom när det gäller typen köpa: supinum och perfekt particip är där lika -(har eller är) köpt - och formen skrivs bara en gång.

Vid verb som bara förekommer i passiv form skrivs (mot huvudregeln) t.ex. andas || -des, vilket skall uttydas: infinitiv andas, presens andas, preteritum andades, supi­num andats.

Förkortningar

Förkortningar är normalt inte medtagna som uppslagsord i ordboken. Undantag har gjorts för vissa fall där förkortningen, även i talspråket, snarast är vanligare än det full­ständiga ordet: TV, PR, EKG. En fyllig lista över förkortningar som förekommer i vanliga svenska texter finns på de båda följande sidorna. Där är också samlade de mera speciella förkortningar som används i ordbokstexten för att ange bruklighet, ur­sprungsspråk, ordklass, numerus, genus m.m.

Som i de flesta andra ordböcker beteck­nas uppslagsordet med sin begynnelsebok­stav när det upprepas inne i texten: under fira står det t.ex./, en högtid,/, ngn, under fysisk hittar man /. person. Detta förkort-ningssätt används bara för exakt den ord­form som uppslagsordet anger: under fixa förkortas inte 'fixad' i uttrycket matchen var fixad, och 'giltigt' är utskrivet i frasen med giltigt förfall under giltig.

Böjningsbeteckningar för substantivens huvudtyper

Uppslagsord och                          Best. form

böjningsuppgift                            plur., inte

angiven

flicka || -n;flickor                         flickorna

ros || -en; -or                               rosorna

pojke || -n; pojkar                         pojkarna

bänk || -en; -ar                             bänkarna

präst || -en; -er                             prästerna

stad || -en; städer                         städerna

musiker || -n; pl. =                        musikerna

industri || -n el. -en¹; -er               industrierna

bryggeri || -et el. -t¹; -er              bryggerierna

dike || -r; -«                                   dikena²

hus ||-er; pl. =, best. pl. -en skomakare || -n; pl. =, best. pl. -arna

¹ När vi placerar -n före -en men -et före -/ mar­kerar vi också vår bedömning att -n resp. -et kan rekommenderas i första hand, såsom vanligast. ²1 dikena är ändeisen för bestämd form -a, men ord av denna typ slutar på -na och kan därför gå in under den allmänna regeln att bestämd form pluralis på-na inte får sin ändelse särskilt angiven.