Оригинално заглавие:
Young Caesar (1958)
Imperial Caesar (1960)
На задната корица:
»Rex Warners bok om Julius Caesar reser sig över mängden av vanliga historiska romaner... det är sällan en hårt prövad recensent lägger ifrån sig en historisk roman, som skänkt tillnärmelsevis lika stor behållning och underhållning som denna.«
Alf Åberg i SvD
»Warner har haft sällsynta förutsättningar att krypa under skinnet på urkcjsa-ren... Denna bok är en i sitt slag fenomenal litterär prestation.«
Bengt Holmqvist i DN
Den engelske antikkännaren och romanförfattaren Rex Warners berömda roman om Caesar hörde till de stora litterära framgångarna när den kom ut - såväl i hemlandet som i de länder där den översattes. Den publicerades ursprungligen i två delar, Den unge Caesar och Caesar — härskaren. Nyutgåvan innehåller båda delarna i en volym. Rex Warner (190^—1986) var klassiskt skolad Oxfordprofessor och skrev ett flertal romaner. Mest känd blev han dock för sina böcker om antikens personligheter.
*
PROLOG
På kvällen den fjortonde mars år 44 f. Kr. åt Caesar middag i Lepidus' hem i Rom. Efter middagen drog han sig undan till ett avsides stående bord och började skriva. Han var nu femtioåtta år gammal och var sedan någon tid tillbaka skallig. Skalligheten doldes emellertid av den segerkrans som han genom ett senatsdekret hade rätt att ständigt bära. Han hade nyligen gjorts till diktator på livstid, och hade ungefär en månad före denna middagsbjudning, enligt vad somliga påstod motvilligt, avslagit den krona som Antonius erbjudit honom. Det väntades att detta erbjudande skulle komma att förnyas fast i en annan form påföljande dag som var Idus Martiae. Caesars åldrige morbror Lucius Cotta skulle framlägga ett formellt förslag i senaten om att förläna diktatorn titeln »konung». Han skulle rättfärdiga förslaget genom att förete ett uttalande ur de sibyllinska böckerna att endast en konung vore av ödet bestämd att besegra det mäktiga österländska kungariket Parthien. Eftersom Caesar själv omedelbart efter senatens sammanträde på Idus Martiae skulle bege sig ut på ett avgörande fälttåg mot Parthien, kunde Cottas förslag ges sken av att ligga i fosterlandets intresse.
Vi vet inte vad som höll Caesars uppmärksamhet fången medan han satt och skrev och då och då lyssnade till sina medgäs-ters samtal. Han kan ha varit sysselsatt med order till sina divisionsbefälhavare eller med instruktioner för truppernas uppförande; han kan ha gjort utkast till föreskrifter avsedda att minska de romerska kvinnornas eller affärsmännens lyx och överdåd; han kan ha beskrivit ett av sina egna fälttåg eller författat en dikt eller en litterär avhandling; han kan ha skrivit ett kärleksbrev till Kleopatra, Egyptens drottning, som då befann sig i Rom, eller till vilken som helst annan bland ett stort antal kvinnor. Broar, akvedukter, vägar, finansväsen, religion, stadsprivilegier, trafikkontroll, ändringar i kalendern, en antologi av kvickheter som han vid den här tiden höll på att sammanställa, det judiska problemet, uniformsdetaljer, statyer, vänners svårigheter - alla eller vilket som helst av dessa problem eller många fler kan hans tankar antingen ha vidrört eller koncentrerats på, ty så mångfaldiga var hans uppgifter, intressen och skyldigheter, så aktiv och energisk var han fortfarande till kropp och själ.
Det är sant att han på senare år hade lidit mer och mer av en form av epilepsi, och att det fanns de som påstod att hans uppträdande och sätt hade undergått en viss förändring på grund av hans rädsla för dessa anfall [eftersom han avskydde allting anstötligt) eller på grund av den själsliga rubbning som dessa anfall var ett tecken på. Det sades att hans kända älskvärdhet och artighet inte längre var helt och hållet att lita på. Vid ett tillfälle hade han till exempel förolämpat senaten genom att mottaga den i sittande ställning. Var detta ett tecken på tyranni eller på fysisk utmattning? Och i den sista stora striden under inbördeskriget ansågs han av några experter ha visat en förvånansvärd våghalsighet och otålighet som mycket väl kunde ha kostat honom både livet och hedern. Hans vänner kunde emellertid med rätta svara att han alltid hade varit våghalsig, och att detta ingalunda var det första slag han hade vunnit i sista minuten och som följd av att han hade utsatt sin egen person för den yttersta fara. Vad hans sätt beträffar så påstod de att han var lika vänlig och älskvärd som han alltid hade varit. Han hade sannerligen en enastående förmåga att få vänner. Ingen annan stor man i historien, framhölls det, hade så många vänner i så olika samhällskretsar; och om Caesar ofta hade blivit god vän med människor, som med Pompejus eller Crassus, delvis för att främja sina egna intressen, så var de fall då hans vänskap fritt erbjudits och fritt mottagits och befunnits uppriktig, oegennyttig och till glädje långt talrikare. Vad senaten beträffar var det ingenting nytt för Caesar att reagera tämligen kraftigt mot pompösa ceremonier och obstruktion. Det var kanske ett misstag att ha tagit emot senatorerna utan att bry sig om att resa sig upp från stolen, men det var den sortens synbarliga misstag som Caesar ofta begick och som slutligen visade sig vara till nytta för hans parti och för honom själv. Med största sannolikhet skulle episoden i fråga bli ihågkommen bara som ytterligare ett exempel på Caesars okonventionella sätt och på hans suveräna självförtroende som bottnade i hans absoluta oräddhet. Inte för att han vid den här tidpunkten i sitt liv hade någon maktfaktor av betydelse att frukta. Ändock måste han ha vetat att trots att hela den stolta romerska staten låg för hans fötter, så fanns det fortfarande många människor som av ärelystnad, avundsjuka, hämndlystnad eller rent av fosterlandskärlek hatade honom, och han måste även ha vetat att han kanske var mest hatad av några av dem som han hade visat den största skonsamheten. Den mänskliga naturen var honom inte främmande, och han hade i hela sitt liv sysslat med revolutionär politik. Den enda fara som hotade honom var att bli mördad. Karakteristiskt nog vidtog han inga försiktighetsmått alls mot denna fara.
Det skulle emellertid ha varit olikt honom att inte ha ägnat denna fråga någon tanke. Säkert är att han under middagsbjudningen hos Lepidus på kvällen före Idus Martiae ett slag tittade upp från sitt arbete och uppmärksamt lyssnade till sina medgäs-ter som i allmänna ordalag diskuterade vilken sorts död som var att föredra. De andra hade inte märkt att han lyssnade och blev förvånade när han oväntat kastade sig in i samtalet med orden, »en plötslig död». Sedan återvände han till vad det nu var han hade för händer.
En av de övriga gästerna måste ha oroats av hans ord. Det var Decimus Brutus som, ehuru han inte visste om det, hade nämnts som arvinge i andra hand i Caesars testamente. Han var en mycket dugande militär som hade tjänat Caesar väl under många fälttåg och som hade Caesars vänskap att tacka för allt. Trots detta hörde han till de sammansvurna som under ledning av en annan Brutus, en ung man som var son till Caesars forna älskarinna Servilia, och som diktatorn var särskilt förtjust i, hade planlagt mordet till följande dag. Decimus måste ha undrat, liksom vi i dag undrar, vilka känslor, vilken kunskap, vilken intuition eller föraning som låg bakom dessa lugnt uttalade ord som förordade en död som var plötslig och en död som redan var planerad.
Att Caesar inte hade någon kunskap om sammansvärjningens rätta natur och omfattning är säkert. De berättelser som har nått oss om den oroliga natt han tillbringade efter middagsbjudningen, förebuden, drömmarna och tveksamheten, utgör emellertid bevis nog för att hans sinne kan ha varit oroat av någon hemsk föraning. Kan han ha anat att slumpen, våldet och hans egen karaktär för första gången hade förenat sig emot honom? Kan han ha förstått att hans timmar var räknade? Och, om han har det, kan han inte ha sett, som somliga människor lär göra före döden, hela sitt liv passera revy i ett enda ögonblick? Vad han i så fall har sett och hur han har bedömt det vet vi inte, men vi kan delvis försöka föreställa oss det. Vi får låta vår fantasi göra ett urval, eftersom själva de händelser som vi antar har passerat revy för honom, antingen under ett ögonblick i Lepidus' hem eller under de vakna stunderna under den natt som följde, är alltför talrika för att kunna återges; och dessutom är det inte mer än rätt att vi begränsar oss av respekt för sanningen, även om det är omöjligt att vara objektiv i ett sådant försök. Caesar gjorde sig ofta besväret att förklara sina handlingar, men han övade ingen självkritik. Hans storhet kan ej bestridas. Huruvida en sådan storhet är beundransvärd eller ödesdiger är en helt annan fråga.
Caesar visste att han var en stor man, men vetskapen synes ha nått honom gradvis. Det kan tänkas att han före sin död såg ungefär så här på det liv som så snart skulle vara slut.
