Lee Child  (автор)

Мека корица, джобен формат  |  372 стр.  |  247 гр.

(използвана книга с леко захабен външен вид)

*

На задната корица:

Aldrig förlåta. Aldrig glömma.

Det är den före detta militärpolisen och vagabonden Jack Reachers enkla paroll. Och Francis Xavier Quinn var den mest skoningslöse man Reacher någonsin stött på. En man som begått de mest oförlåtliga handlingar. Så Reacher var glad över att Quinn var död - till den dag han ser honom livs levande på en gata i Boston.

Aldrig be om ursäkt. Aldrig förklara.

När Reacher blir vittne till en brutal kidnappning av en ung student i samma stad, ser han sin chans och bestämmer sig för att ta lagen i egna händer. Men den här gången begår han ett stort misstag - han skjuter ihjäl en polis. Har Reacher slutligen gått för långt? Det enda han vet är att nu är det personligt ...

**

ETT

Snuten steg ur sin bil exakt fyra minuter innan han blev skjuten. Han rörde sig som om han kände till sitt öde i förväg. Han sköt med viss möda upp dörren eftersom ett av gångjärnen var trögt och vände sig långsamt om i det slitna vinylsätet och planterade båda fötterna stadigt på vägbanan. Sedan grep han tag i dörrkarmen med båda händerna och hävde sig upp och ut. Han stod i den kyliga, klara luften ett ögonblick och vände sig sedan om och sköt igen dörren bakom sig. Stod stilla ett ögonblick till. Sedan tog han några steg framåt och lutade sig mot sidan av motorhuven, precis bakom strålkastaren.

Bilen var en sju år gammal Cheva Caprice. Den var svart och saknade polisbeteckningar. Men den var försedd med tre radioantenner och hade vanliga, förkromade navkapslar. De flesta snutar man pratar med svär på att Capricen är den bästa polisbil som någonsin tillverkats. Den här killen såg ut att hålla med dem. Han såg ut som en veteran, en civil­klädd kriminalkonstapel med hela bilparken till sitt förfogande. Som om han körde den urgamla Chevan för att han ville. Som om han inte var intresserad av de nya Fordarna. Jag såg på hållningen att han hade en envis personlighet av den gamla skolan. Han var bred och satt och iförd mörk kostym av något slags tjockt ylle. Han var lång men kutryggig. En gammal man. Han vred på huvudet och tittade norrut och söderut längs vägen och sträckte sedan på sin tjocka hals för att se sig om över axeln, mot collegegrinden. Han befann sig trettio meter från mig.

Själva collegegrinden var rent symbolisk. Två höga tegelstenspelare sköt upp ur en långsträckt, välskött gräsmatta på andra sidan trot­toaren. Mellan pelarna satt en hög grind med järnstänger som var...