Експедиция Ра (книга на шведски език)

Thor Heyerdahl  (автор)

Твърда корица, голям формат  |  331 стр.  |  930 гр.

(неизползвана книга - без обложка, отлично книжно тяло, здрава корица, леко захабен външен вид)

*

Thor Heyerdahl blev känd över hela världen genom sin bok Expedition Kon-Tiki, som beskriver den äventyrliga färden över Stilla havet för att visa att Polynesien befolkats från Ameri­ka. I Expedition Ra skildrar han byggandet av vassbåten Ra och den dramatiska seglingen från Europa till Amerika, ett led i förklaringen av hur kulturimpulser från Gamla världen kan ha nått Nya världen.

**

INNEHÅLL

En rebus, två svar och ingen lösning       10

Varför vassbåt? Påskön och Peru        26

Till indianerna i kaktusskogen. Mexico   39

Bland beduiner och budumas i Afrikas hjärta. På jakt efter båtbyggare i negerrepubliken Tchad  50

Bland svarta munkar vid Nilens källa. På jakt efter papyrus i Etiopien   76 

I pyramidbyggarnas värld. Skeppsvarv i Egyptens sand   105

Ut på Atlanten. Sju man från sju nationer, en apa och en bur med fjäderfä  147

Längs Afrikas kust till Kap Juby. Till havs i ett fågelbo   169

I havets våld. Alla broar sprängs 190

Till amerikanska farvatten. Femtusen kilometer med strömmen som dragdjur och vågor som last   227

Ra II. Sextusen kilometer med papyrusbåt från Afrika till Amerika   284

***

En rebus, två svar och ingen lösning

Ett vasstrå vajar för vinden. Vi bryter av det.

Det flyter. Det kan bära en groda.

Tvåhundratusen vasstrån vajar för vinden. En hel äng böljar som en grön åker längs stranden.

Vi mejar av den. Binder ihop vassen som stora julkärvar. Buntarna flyter. Vi går ombord. En ryss, en neger, en mexi­kan, en egypter, en amerikan, en italienare och så jag, norr­mannen, med en apa och massor av kacklande fjäderfä. Vi ska till Amerika. Vi är i Egypten. Det blåser sand, det är torrt, det är Sahara.

Abdullah bedyrar att vassen flyter. Jag berättar att det är långt till Amerika. Han tror inte fölk gillar svart hud i Ameri­ka, men jag försäkrar honom att han har fel. Han vet inte var Amerika ligger men vi kommer nog dit i alla fall om vinden blå­ser dit. Vi kan sitta säkert på vassen så länge repen håller. Så länge repen håller, säger han. Håller repen?

Jag kände någon ruska mig i axeln och vaknade. Där stod Abdullah. Klockan är tre, sa han. Vi börjar arbeta igen. Solen stekte hett mot tältduken. Jag satte mig upp och kisade ut ge­nom ett hål i dörröppningen. Saharas torra, heta, bländande solsken kom vältrande mot mig utifrån. Sol, sol, sol. En solhet sandslätt mötte det blåaste Vår Herre har skapat, en molnfri ökenhimmel utrullad i eftermiddagssolen över en värld av gyl-lengrå sand. Tre stora och två små pyramider i rad stack upp som haj tänder mot himlavalvet. Så hade de stått orörliga och oföränderliga ända sen människan var natur och byggde natur. Och framför dem där nere i den flacka dalbottnen låg något tidlöst, byggt igår, byggt för femtusen år sen, en båt i ökensan­den, en Noaks ark strandad i Saharas ödemark långt från våg­brus och sjögräs. Två kameler stod bredvid och tuggade. Vad tuggade de på? Kanske på spill från själva båten, "papyrusbå­ten". Den var byggd av papyrus. Den guldgula vassen var hop-surrad i buntar formade till ett skepp med för- och äkterstävar som stack upp mot den blå himlen som på en liggande månskä­ra. Abdullah var redan på väg dit ner. Och två kolsvarta budu-ma-negrer i fladdrande vita kläder höll på att klättra ombord, medan färggranna egypter kom släpande på nya papyrusbun­tar. Här skulle arbetas. "Bot! Bot", ropade Abdullah. "Mera vass!" Jag stapplade ut i den varma sanden, det var som om jag hade vaknat ur en tusenårig sömn, det var ju mig de ar­betade för, det var jag som hade kommit på denna absurda idé att väcka liv i en båtbyggarkonst som farao Cheops och hans ätt hade börjat överge redan vid den tiden då de lät uppföra de mäktiga pyramiderna som nu låg där som en orubblig fjäll­kedja och skärmade av vår tidlösa byggnadsplats från tjugonde århundradets virvlande malström borta i det hektiska Kairo, storstaden nere i den gröna Nildalen på andra sidan. Vår värld utanför tälten var bara sand. Het sand, pyramider, mera sand, och höga travar av soltorkad vass, spröd och eldfängd papyrus, som karlarna nu släpade bort till de lakritsfärgade negrerna som satt på månskäran och drog åt repsurrningarna med hjälp av händer, tänder och nakna fötter. De byggde en båt, en papyrus­båt. En kaday kallade de den själva på sitt budumaspråk, och de visste vad de byggde. Flinka fingrar och tänder drog åt rep­öglorna kring buntarna så som bara yrkesfolk kunde. En "pap­persbåt", sa man på Papyrusinstitutet nere i Nildalen. För där blötte man papyrusen i vatten och bultade ut den till ett sprött papper för att visa turister och vetenskapsmän vad världens äldsta skriftlärda hade målat sina hieroglyfiska memoarer på.

En färsk papyrusstängel är så saftig och mjuk ätt ett barn kan böja den och trasa sönder den. När den är torr bryts den som en tändsticka och brinner som papper. På marken framför mina fötter låg ett snustorrt papyrusstrå brutalt bräckt i sicksack och hoprullat i spiral. Det hade slängts där samma förmiddag av en gammal arg arab som rådbråkade det mellan fingrarna in­nan han kastade det ifrån sig i sanden, spottade efter det och pekade föraktfullt. Det där, sa han, det kan man inte ens fästa en spik i, och hur ska man då kunna få dit en mast? Gamlingen...