Завинаги (книга на шведски език)

Maggie Stiefvater  (автор)

Мека корица, джобен формат  |  352 стр.  |  197 гр.

(внимателно използвана книга - леко захабен външен вид)

*

На задната корица:

När vi kysstes spelade det ingen roll att jag hade varit varg för några timmar sedan eller att jag skulle bli varg igen. Det spelade ingen roll att tusentals fallgropar väntade på oss så fort vi lämnade det här ögonblicket. Allt som betydde något var det här: våra näsor mot varandra, hans mjuka läppar, värken i mitt bröst.

Tiden håller på att rinna ut för vargarna i Mercy Falls. Inget kan stoppa jakten som ska utrota vargarna en gång för alla. Sam är förtvivlad, det är inte sommar än och Grace är fortfarande varg. Ska han och Cole lyckas hitta ett botemedel mot vargviruset innan det är för sent?

För evigt är tredje delen i Maggie Stiefvaters fängslande berärtelse om vargarna i Mercy Falls och är ett givet val för alla som älskar Twilightsagan!

**

PROLOG

SHELBY

Jag kan vara så tyst, så tyst.

Brådska bryter tystnaden. Otålighet fördärvar jakten. Jag tar det lugnt.

Jag rör mig ljudlöst genom skogens mörker. Månsken strilar mellan grenarna och skapar stjärnbilder av de små dammkornen som svävar i luften.

Jag hör min egen andhämtning, luften som långsamt passerar ge­nom mina öppna käftar. Trampdynorna på mina tassar är mjuka mot den fuktiga marken. Mina näsvingar skälver. Jag lyssnar till mitt hjärtas slag över det dova porlandet från ett vattendrag i närheten.

En torr kvist börjar knäckas under min tass.

Jag hejdar mig.

Jag väntar.

Jag går långsamt. Försiktigt lyfter jag tassen från kvisten. Tyst, tänker jag. Luften jag andas är kylig mot mina tänder. Jag hör ett levande, rasslande ljud på nära håll - det fångar min uppmärksamhet och behål­ler den. Magen är spänd och tom.

Jag går längre in i mörkret och spetsar öronen - det skrämda dju­ret är väldigt nära. En hjort? En insekt fyller ett långt ögonblick med klickande ljud innan jag går vidare. Mitt hjärta bultar hårt mellan klickljuden. Hur stort är djuret? Om det är skadat spelar det ingen roll att jag jagar ensam.

Någonting glider över min skuldra. Mjukt, smeksamt.

Jag vill rygga tillbaka.

Jag vill vända mig om och hugga efter det.

Men jag är för tyst. Jag står blickstilla i flera långa sekunder innan jag vrider på huvudet för att se vad som fortfarande stryker fjäderlätt mot mitt ena öra. Tankarna snurrar och vrider sig, försöker identifiera det. Papper?

Jag förstår inte vad det gör där, varför det hänger som ett löv från gre­nen utan att vara ett löv. Det gör mig illa till mods. Bakom det, utspritt på marken, ligger andra föremål som luktar obekant och hotfullt. Som om ett farligt djur har ömsat skinn och lämnat kvar det gamla. Jag ryggar bort från dem med blottade tänder, och upptäcker plötsligt mitt byte.

Men det är ingen hjort.

Det är en flicka som vrider sig på marken, borrar ner fingrarna i jor­den, jämrar sig. Där månskenet snuddar vid henne är hon bländande vit mot den svarta marken. Skräcken böljar ut från henne, fyller mina näsborrar. Jag är redan skärrad och känner raggen på min rygg styvna och resa sig. Hon är ingen varg, men hon luktar som en.

Jag är så tyst.

Flickan har inte sett mig.

När hon öppnar ögonen står jag rakt framför henne, så nära att min nos nästan rör vid henne. Hon flämtar mjuka, heta andetag mot mitt ansikte, men när hon ser mig upphör de.

Vi ser på varandra.

För varje sekund hennes blick möter min reser sig mer päls längs nacken och ryggraden.

Hennes fingrar sluter sig om jorden. När hon rör sig luktar hon mindre varg och mer människa. Faran väser i mina öron.

Jag blottar tänderna och backar. Allt jag kan tänka på är att fly att omges av bara träd, att öka avståndet mellan oss. Plötsligt påminns jag om papperet som hänger i trädet, om det ömsade skinnet. Jag känner mig inträngd - denna underliga flicka framför mig, det främmande lö­vet bakom mig. Magen snuddar vid marken när jag hukar med svansen intryckt mellan benen.

Morrningen börjar så sakta att jag känner den på tungan innan jag hör den.

Jag är fast mellan henne och föremålen som luktar som hon, som vajar i grenarna och ligger på marken. Flickans ögon ser fortfarande på mig, utmanar mig, håller mig fast. Jag är hennes fånge, och jag kan inte fly.

När hon skriker dödar jag henne...