Оригинално заглавие:

Die Trying (1998)

*

Заглавието на български език:

Труден за убиване (1998), изд. Обсидиан

*

На задната корица:

JACK REACHER - en tuff, tystlåten individualist som går sina egna vägar utan att väja för någon.

Det var i Chicago. Mitt i staden, en måndag vid lunchtid. Hela situationen hade uppstått på några sekunder.

Jack Reacher hade promenerat utan något särskilt mål. Han hade närmat sig ingången till en kemtvätt. Dörren hade öppnats och en krycka hade skramlande landat på trottoaren. I dörröppningen stod en kvinna med famnen full av klä­der. Hon var mörk, vacker, självsäker. Det var något fel på hennes ena ben. Han plockade upp kryckan och gav henne en stödjande hand.Han höll fortfarande i hennes arm när han plötsligt stod öga mot öga med två män. Deras osäkrade automatpistoler hölls stadigt riktade mot Reacher och kvinnan.

Situationen fick Reacher att höra ett eko ur sitt förflutna. Han hade gott om förflutet, och ekot kom från den värsta biten.

*

ETT

Nåthan Rubin dog för att han visade mod. Hans mod var inte av det okuvliga slag som gör att man får medalj i krig, utan det slags mod som föds ur häftig indignation och gör att man blir dödad på öppen gata..

Han gick hemifrån tidigt, som han alltid gjorde - sex dagar i veckan, femtio veckor om året. En nyttig frukost, passande för en kort, rundlagd man på dryga fyrtio som ville hålla sig i form. En lång promenad längs korridorer med heltäckningsmattor i ett hus invid en sjö, passande för en man som tjänade tusen dollar under var och en av de trehundra dagar om året då han arbetade. En tumme på knappen till garagets dörröppnare och en knyck med handleden för att starta den tystgående motorn på hans dyra, importerade se­dan. En CD i spelaren, ut på grusuppfarten, ett lätt tramp på brom­sen, ett knäpp på växelväljaren, en lätt tryckning på gasen, och hans livs sista, korta bilfärd var påbörjad. Noll sex fyrtionio, måndag morgon.

Det var grönt hela vägen till kontoret, vilket var den omedelbara orsaken till hans död. Det medförde att när han parkerade i sin av­sides belägna parkeringsruta bakom mottagningen var det fort­farande trettioåtta sekunder kvar av preludiet till Bachs föga i H-moll. Han satt kvar och lyssnade tills den sista orgelexplosionen hade ekat bort i tystnaden, vilket betydde att när han steg ur bilen befann sig tre män så pass nära att han varseblev en avsikt hos dem där de nalkades. Så han kastade en blick på dem. De såg bort och ändrade kurs - tre män som gick i takt, likt dansare eller soldater. Han vände sig mot byggnaden där hans mottagning låg. Började gå. Men stannade sedan. Och såg sig om över axeln. De tre männen stod vid hans bil. Och kände på dörrarna...