Lee Child  (автор)

Мека корица, джобен формат  |  399 стр.  |  222 гр.

(използвана книга с леко захабен външен вид)

*

На задната корица:

JACK REACHER - en tuff, tystlåten individualist som går sina egna vägar utan att väja för någon.

Jack Reachers rastlösa själ har fört honom till Texas. Efter ett oönskat mellanhavande med en polis i Lubbock be­stämmer han sig för att det är klokast att lämna staden. I den dallrande, 40-gradiga sommarhettan försöker han snabbt ta sig därifrån genom att lifta. Förmodligen det sämsta sättet för en 1,93 lång, kraftigt byggd och orakad man som inte verkar upplagd för småprat.

Han har därför inte väntat sig att någon som Carmen ska ta upp honom. Hon är ensam och kör en stor Cadillac. Hon har en liten dotter, Ellie, och en våldsbenägen make som snart kommer ut från fängelset.

Reacher har aldrig kunnat motstå att hjälpa en kvinna i svårigheter. Och på Carmens ranch finns det gott om den varan: lögner, fördomar, hat och död. Hennes mans familj är fientligt inställd och polisen vågar hon inte lita på. Om inte Reacher kan hjälpa henne, vem kan?

**

ETT

Spanarna var tre stycken, två män och en pojke. De hade tele­skop, inte fältkikare. Det var en fråga om avstånd. På grund av ter­rängen befann de sig nästan en och en halv kilometer från målom­rådet. Det gick inte att gömma sig på närmare håll. Terrängen var låglänt och böljande, sönderbränd av solen. Allt var kakifärgat; grä­set, stenarna, och den sandiga jorden. Närmaste säkra gömställe var den breda sänka de befann sig i; en dammtorr bergsklyfta som gröpts fram en miljon år tidigare av ett annat klimat, med regn och ormbunkar och forsande floder.

Männen låg raklånga i dammet, med morgonsolen gassande i ryggen och teleskopen höjda. Pojken hasade runt på knäna; häm­tade vatten från kylväskan, höll utkik efter skallerormar, anteckna­de kommentarer i en anteckningsbok. De hade anlänt före gry­ningen i en dammig pickup. Den långa vägen, genom ödemarken västerut. De hade kastat den smutsiga presenningen över pickupen och lagt stenar längs presenningens kanter för att hålla den på plats. De hade försiktigt tagit sig fram till sänkans kant, lagt sig till rätta, och höjt teleskopen när himlen börjat ljusna bakom det röda huset nästan en och en halv kilometer bort. Det här var fredagen. Femte morgonen i rad. De sade inte mycket.

"Tiden?" frågade en av männen. Tonfallet var nasalt; en effekt av...