Оригинално заглавие:

I've Got Your Number (2012)

*

Заглавието на български език:

Един пръстен и е твой (2012), изд. Кръгозор

*

На задната корица:

En förlorad smaragdring, en hittad mobil­telefon och ett löfte som inte får brytas ...

Poppy Wyau har sin möhippa på en hotell i London när brand­larmet går. Hotellet måste utrymmas och i kaoset som uppstår upptäcker Poppy att hennes förlovningsring - som har gått i hennes fästmans släkt i generationer - är borta! Dessutom blir hennes mobil­telefon stulen så det finns inte något sätt för hotellet att kontakta Poppy om de skulle hitta ringen.

Desperat vandrar Poppy runt i hotellobbyn då hon ser en mobil­telefon som ligger slängd i en soptunna. En ny telefon och ett nytt nummer att ge till personalen - perfekt! Det finns dock ett problem - telefonens ägare, affärsmannen Sam Roxton som ringer och ber henne lämna tillbaka telefonen.

Men de gör en deal: Poppy far behålla telefonen under en vecka mot att hon lovar alt vidarebefordra alla Sams meddelanden och mejl. Problemet är bara att hon inte kan låta bli att lägga sig i både Sams jobb och hans privatliv...

*

ETT

Perspektiv. Jag måste få perspektiv på det här. Det är faktiskt inte en jordbävning eller en galning med pistol eller en härdsmälta på ett kärnkraftverk. Det kan knappast kallas för en katastrof. Det är inte någon katastrof. Så småningom kommer jag säkert att minnas det här och skratta och tänka: "Haha, vad fånigt av mig att bli så orolig."

Sluta, Poppy. Försök inte ens. Jag skrattar inte - i själva verket mår jag illa. Jag irrar blint omkring i hotellets festsal med bultande hjärta och letar förgäves på den mönstrade blå heltäckningsmattan, bakom guldmålade stolar, under bortkastade pappersservetter, på platser där den omöjligt kan ligga.

Jag har tappat bort den. Det enda i världen som jag inte fick tappa bort. Min förlovningsring.

Det hade varit en underdrift att kalla ringen för speciell. Magnus familj har haft den i tre generationer. Den har en fantastisk smaragd och två diamanter och Magnus fick hämta ut den från ett särskilt bankfack när han skulle fria. Jag har haft den på mig varje dag i tre hela månader utan några missöden, samvetsgrant lagt den på en sär­skild porslinsbricka på kvällen, känt efter var trettionde sekund så att den har suttit kvar på fingret ... och nu, samma dag som hans föräld­rar kommer hem från USA, har jag tappat den. Precis samma dag.

Universitetslärarna Antony Tavish och Wanda Brook-Tavish sitter just nu i ett flygplan på väg hem från sitt sabbatshalvår i Chicago. Jag kan riktigt se dem framför mig. De äter säkert honungsrostade jord­nötter och läser vetenskapliga artiklar på sina identiska läsplattor. Är­ligt talat vet jag inte vem av dem som skrämmer mig mest...